2014. május 26., hétfő

Nyolc évszak öt nap alatt, avagy szomszédolás Norvégiában // Åtta årstider under fem dagar, eller grannbesök i Norge


Idei első lakóautós túránk Norvégiába vezetett. A kocsi felkészítve, a spájz és a hűtő megpakolva, így indultunk el a sundsvalli tavaszból. Ahogy közeledtünk a hegyek felé, megváltozott a tájkép. Sehol egy zöld levél, a fű is sárga. Mint Sundsvallban egy hónappal ezelőtt. Később az út mentén feltűnt egy-két fehér folt, majd hamarosan összefüggő hótakarót láttunk a földeken. A legtöbb porta előtt még kint parkolt a helyiek legfontosabb téli közlekedési eszköze: a motoros szán. A tavak részben vagy egészben még be voltak fagyva. A tavasz első jeleit a bennszülött lakosságon lehetett észlelni: a tizenéves srácok egy szál pulóverben mászkáltak az utcán. Nem lehetett több három foknál.




Első este Hamrában (Hamrafjället) táboroztunk le. Hullt a hó és a havaseső, erősen fújt a szél. Utolsó erőnket összeszedve próbáltuk ráerősíteni az autó ablakára a szigetelő takarót, de valahogy mindenfelé akart szállni, csak a megfelelő helyre nem. A Deltából ismerős sarkkutató jelenetet túllicitálva küzdöttünk az elemekkel, mire mindent elrendeztünk. Utána már csak bentről éreztük, ahogy a szél rázza az autót. Az autóban feltekertük a fűtést, nem fáztunk a májusi télben.



Hamra

Hamra



Másnap reggelre kiderült az ég, körbenéztünk egy kicsit a ragyogó napsütésben. A szomszédban lesiklópálya, a használathoz elegendő hóval. A lakóautó egy úgynevezett téli kempingben állt, vagyis a lakókocsik egy-egy fából épített sufni mellett parkoltak. A síelők ott tárolhatják a léceket és a többi felszerelést.

Hamra

Hamra

A tavasz másik jele, hogy a figyelmeztető táblák ellenére nem lehetett látni rénszarvasokat a hegyekben. Ezek az állatok nyáron feljebb húzódnak, télen lemerészkednek, hogy élelmet keressenek.


A norvég oldalra átérve hasonló táj fogadott bennünket. Egyik megállónk alkalmából pár lépést tettem a hóban, hogy megtudjam, milyen mély. Nem jutottam messzire, mert hamar bokáig süllyedtem, a téli csapadék befolyt a cipőmbe. A kísérlet zoknicserével végződött.

májusi hó // snö i maj

Tovább autózva lassanként megjelentek a rügyek a fákon, az idő is melegebb lett, mire Rørosba érkeztünk. A régi, hangulatos bányaváros az UNESCO világörökség listáján szerepel. A helyszínen sétálva magunk előtt láttuk a település egykori működését, a bányászkunyhók lakóinak életét.

Røros

Røros
Røros

Magasan a háztetők fölé emelkedik Røros város nyolcszögletű temploma. Az évnek ebben a részében sajnos nincs nyitva, de én mégis szerettem volna belülről is látni. Bekopogtam a szemközti parókiára, az ajtót nyitó hölgynek elmondtam svédül, hogy mi járatban vagyok. A kedves asszony ékes norvég nyelven elmagyarázta, hogy a kulcsot sajnos épp kölcsönadta valakinek, de létezik egy pótkulcs, csak nem tudja, hol. Hosszú percekig kereste a norvég hölgy a kulcsot az irodában, de sajnos eredménytelenül. Búcsúzóul még javasolta, hogy nézzek körül mégegyszer a templomkertben, ha látok valakit, aki ott tesz-vesz, ő lesz az én emberem. Nem találtam meg az illetékest, de ez a kedvesség és segítőkészség kárpótolt az elmulasztott látványért.

Røros templom / kyrka

Péntek délután Støren felé vettük az irányt, hogy a barátaink vendégszeretetét élvezzük néhány napig. Érkezésünk után kezdetét vette a bábeli zürzavar: a barátnőm és én magyarul beszéltünk egymással, a svéd férfiak svédül, amit mindnyájan értettünk. A barátnőm norvégul szólt a társasághoz, ami szintén működött. A házigazdáink pedig norvégul diskuráltak egymás közt. A kisbabájuk garantáltan több nyelven megtanul majd.

Május 17. fontos dátum arrafelé, ugyanis aznap van a norvég nemzeti ünnep. Egész délelőtt esett az eső („tipikus Norvégia” – gondolják ilyenkor a svédek), de mire útnak indultunk, hogy mi is részt vegyünk az ünnepségen, addigra elállt a zivatar. A falu apraja-nagyja népviseletbe, vagy ünneplőruhába öltözött, hogy részt vegyen a felvonuláson. Úgy tűnt, hogy a háromezerfős település minden lakója kint van az utcán, norvég zászlóval a kézben. A menet többek között érintette az öregek otthonát. Még a nagyon idősek is szép ruhába öltöztek és a teraszon üldögélve integettek a sokadalomnak. A felvonulók hurrá! Hurrá! Felkiáltással üdvözölték a bentlakókat, majd a fúvószenekar is rázendített egy vidám indulóra. A menet végül a kulturális központhoz érkezett. A falu vezetője hosszú beszédet intézett az egybegyűltekhez, melynek üzenete az volt, hogy mindenki érezze magát biztonságban Norvégiában. Valóban, a nemzeti  ünnepen bevándorlók is részt vettek családostul, ők is ünnepelték Norvégiát. A hallgatóság része volt néhány fiatal is, akik piros színű, filctollal teleírkált kertésznadrágban jelentek meg. Megtudtam, hogy ők középiskolás, végzős diákok.
Akik megváltották a belépőjegyet, azok megnézhették a sokszínű, ünnepi műsort a színházteremben. A kórus, a zenekar, de még a taekwondo bemutató is Norvégia tiszteletére szólt. Gyerekek, felnőttek, idősek és fiatalok egyaránt közreműködtek. Mindenki egyenlő volt, senki nem volt norvégabb a másiknál. Egy csoport sem sajátította ki magának a jogot, hogy ők a hagyomány valódi örökösei. Senki nem fújt a másikra. A más nyelven beszélők, a más bőrszínűek is ugyanúgy lengették a norvég zászlót, senki nem vegzálta őket. Az emberek csak felvonultak, nem meneteltek. Rendőri biztosításra, kordonra nem volt szükség. A norvégok jótékony nacionalizmusa megmutatta, hogy képesek valamiért, nem pedig valami ellen összefogni. Isten éltessen, Norvégia!
Délután nekiálltunk grillezni a teraszon, sütött a nap, meleg volt. Mintha az időjárás is ünneplőbe öltözött volna.

norvég felvonulás // tåg






Vasárnap reggel tovább indultunk Trondheim irányába. A természet teljesen más arcát mutatta ezen a szakaszon. Már Størenben is harsogóan zöld volt a növényzet, ez a kép folytatódott most az út mentén.
Trondheimi látogatásunkat a Rockheim nevű könnyűzenei múzeummal kezdtük. Az olcsó belépőjegyet megváltva színvonalas, tartalmas, modern technikai megoldásokat felsorakoztató kiállítást láthattunk a norvég rockzene történetéről, valamint George Harrisonról és Eric Claptonról. Ne mulasszon el betérni, aki arra jár!

Rockheim

Városnéző sétánk következő célpontja az északi országok második legnagyobb temploma, a Nidaros dóm (Nidarosdomen) volt. Nidaros egyúttal Trondheim korábbi neve is. A templomba betérve épp orgonajáték zajlott, a hangszerek királynője betelítette zenével a hatalmas teret.

Nidaros dóm // Nidarosdomen

A templom mögött elterülő Nidelva-folyó túlpartján magasodott az erődítmény, balra pedig a híres trondheimi látkép: cölöpökön álló, színes raktárházak sorakoztak a folyó mentén. A napsütésben és nyári melegben órákig néztem volna a régi hídról a festői látványt. Hol van már a pár nappal ezelőtti hó? Szinte minden szembejövő embernek fagyi volt a kezében, a többi pedig a cukrászdában állt sorban egy kis hűsítő nyalánkságért.

Trondheim

Délután a jämtlandi hegyek felé vettük az irányt, az őszi természeten és a hóbuckákon már meg sem lepődtem. A határ svéd oldalán Tännforsenben táboroztunk le. A kellemes, tavaszi estén lesétáltunk az erdőben Svédország legnagyobb vízeséséhez. Fent hatalmas robajjal áradt a víz, lent hóból épített kiskapu várta a kirándulókat. Egy éjjel-nappal nyitva tartó, tiszta, rendes, erdei wc is akadt a pihenőhely mellett, ami kerekesszékkel is könnyedén igénybevehető.
Barna medve aznap éjjel sem támadt ránk, így hétfőn reggel nyugodt szívvel indultunk haza.

Tännforsen vízesés

Toalett az erdőben // Toalett i skogen



1000 km.





Årets första husbilsresa ledde till Norge. Bilen var förberedd, kylskåpet var fullt, så vi åkte iväg från det vårlika Sundsvall. Så fort vi närmade oss till fjällen, ändrades landskapsbilden. Det fanns inga gröna blad, gräset var gult. Lite som i Sundsvall för en månad sen. Sen såg vi vita fläckar vid vägen som snart blev ett sammanhängande snötäcke. På nästan alla gårdar stod parkerade snöskotrar som är lokalbefolkningens viktigaste transportmedel på vintern. Sjöarna var frusna (delvist eller helt). Första tecken av våren kunde man se på ortsbefolkningen: tonårskillarna hade bara en tröja på sig när de promenerade på gatan. Det var inte varmare än 3 grader.

Vi campade i Hamra (Hamrafjället) första kvällen. Det snöade och regnade, det blåste hårt. Vi samlade ihop våra sista krafter och försökte täcka fönstret med isoleringsmattan, som flög till alla håll, men ville inte stanna på rätt ställe. Vi kämpade med elementen som två polarforskare tills vi kunde fixa det. Därefter flydde vi in och kände hur vinden skakade bilen. Vi slog på värmen, så vi inte frös i vintervädret i maj.

Nästa morgon klarnade det och vi tittade runt i strålande solsken. I närheten fanns det en slalombacke, där fanns så mycket snö att man kunde åka skidor. Vår bil var parkerad på en vintercamping, som betyder att alla husvagnar stod bredvid en liten trästuga, var man packade in skidor och annan utrustning.

Et annat vårtecken: Trots varningsskyltarna för ren vid vägen, inte kunde man se en enda. De går upp högt i fjället när det är varmt och hämtas ner på hösten för att hitta mat.

På den norska sidan väntade oss samma landskapsbild. När vi tog en liten rast, gick jag in i snön för att få veta hur djupt det var. Detta gick inte så bra för jag sjönk i snön till fotknölarna och vattnet rann in i skorna. Experimentet slutade med strumpbyte.

När vi åkte vidare, började knopparna dyka upp på träden, och vädret blev varmare när vi nådde Røros. Den gamla, mysiga bergsstaden är på Unescos världsarvslista. När vi promenerade i staden, såg vi framför oss hur livet var när gruvarbetarna bodde där.

Högt över taken kan man se Røros åttahörniga kyrka. Fast den är inte öppen i maj, tänkte jag kolla inuti ändå. Jag gick till kyrkoherdebostället som var på andra sidan av gatan, knackade på dörren. En dam öppnade den och jag berättade till henne på svenska varför jag var där.  Hon svarade på norska att hon lånat ut nyckeln, men det måste finnas en extranyckel någonstans. Hon letade efter det några minuter, men tyvärr kunde hon inte hitta det. Hon ville hjälpa mig, så hon föreslog att titta runt vid kyrkan och om jag hittar någon som jobbar på kyrkogården, kan jag fråga personen. Jag hittade inte människan, men jag var glad över kvinnans snällhet och hjälpsamhet ändå.

Vid eftermiddag sidan åkte vi vidare till Støren för att njuta av våra vänners gästfrihet. Efter vår ankomst började vi med den lilla språkförbistringen: min väninna och jag pratade ungerska med varandra, de svenska männen snackade svenska som alla begrep. Min kompis pratade norska till alla, som vi förstod. Våra värdar pratade norska med varandra. Jag är säker att deras bäbis kommer att prata flera språk.

Den norska nationaldagen är 17 maj, så det är ett viktigt datum där. Det regnade hela förmiddagen (”typisk Norge” – tänker svenskarna), men när vi åkte till festen, slutade regna. Alla i byn hade folkdräkt eller fina kläder på sig. Det såg så ut, att alla 3000 invånarna var med i paraden och viftade med den norska flaggan. Tåget stannade vid äldreboendet. De gamla människorna hade fina kläder på sig, satte på terrassen och viftade till tåget som hälsade de med ”hurra! Hurra!” och blåsorkestern spelade för dem. Sen gick tåget vidare till kulturcentrumet, där ledaren i byn höll ett långt tal. Den viktigaste tanken var att alla skulle känna sig trygga i Norge. Ja, i festen deltog invandrarfamiljerna som också firade Norge. Där fanns några ungdomar som hade röda snickarbyxor eller overaller på sig, som var nerkladdade med tuschpenna. Jag fick veta att de hade skolavslutning.
De som köpte biljetter, kunde titta på det mångfaldiga, högtidliga programmet. Kören, orkestern och också en taekwondo presentation uppträdde för Norges ära. Barn, vuxna, gamla och unga deltog i programmet. Alla var lika, ingen av dem var mer „norsk” än de andra. Ingen grupp dök upp som skulle ta tillfället i akt och säga att de är de ensamma arvingar av traditionerna. De var inte ovänner med varandra. De som hade annan hudfärg och pratade annat språk, viftade också med norska flaggan. Ingen hade problem med detta. Folk tågade bara, men de marscherade inte. Det behövdes avspärrningar eller polisassistans.
Den fina nationalismen som norrmännen visade, fungerar ”för” något och inte ”mot” något. Grattis till nationaldagen, Norge!
På eftermiddag började vi grilla på terrassen. Det var varmt, solen sken. Det såg ut som om vädret fattade att det var högtid!

På söndag morgon åkte vi vidare till Trondheim. Naturen hade ett helt annat ansikte på den där sträckan än tidigare. Redan i Støren var växtlivet jättegrönt, samma bild fortsatte efter vägen norrut.

Vi började vårt besök i Trondheim på Rockheim, som är ett nytt museum om rockmusik. Efter att vi köpt de billiga biljetterna, kollade vi en fin, modern och imponerande utställning om den norska musikhistorien och en annan om George Harrison och Eric Clapton. Missa inte om ni är i närheten!

Vår sightseeingfärd fortsatte vi vid nordens näst största kyrka, som är Nidarosdomen. Nidaros var Trondheims tidigare namn. När vi gick in i kyrkan, spelades orgel. Instrumentens drottning fyllde katedralen med musik.
Bakom kyrkan, på andra sidan av Nidälven kan man se fästningen. Till vänster står de gamla lagerhusen vid älven som man bäst  kan se från den gamla bron.  Jag skulle ha tittat på den fina utsikten i sommarvädret i flera timmar. Det var svårt att komma ihåg att vi såg snö för några dagar sen. Folk som gick förbi hade mjukglass i händerna. De andra stod i kö på konditoriet.

På eftermiddag åkte vi vidare till Jämtlandsfjällen, men den här gången blev jag inte förvånad över den höstlika naturen och snön. På den svenska sidan av gränsen campade vi vid Tännforsen. På den mysiga vårkvällen promenerade vi ner i skogen till Sveriges största vattenfall. Uppe rann vattnet med stor kraft och där nere stod en liten port, som naturen byggt av snö. En fin och städad toalett, som är alltid öppen, stod vid parkeringen i skogen, som man lätt kunde använda även med rullstol.
Det var ingen björn som attackerade oss den där natten heller, så vi åkte hem på måndag i lugn och ro.

2014. május 14., szerda

A húsvéti boszorkányoktól a Valpurgis ünnepig // Från påskkärringar till Valborgsmässoafton

Nagycsütörtök napján a gyerekek kendőt kötnek a fejükre, kipirosítják az arcukat és így, húsvéti boszorkánynak öltözve jártak házról-házra, hogy egy kis édességért cserébe kellemes ünnepeket kívánjanak.
Ez a szokás egy népi hiedelmből ered, mely szerint a boszorkányok nagycsütörtökön felkerekedtek és seprűnyélen Blåkulla-ba repültek, hogy ott az ördöggel ünnepeljenek egészen húsvét vasárnapig. Svédországban jelentős volt a boszorkányüldözés, ezért ha egy nőre ráfogták, hogy Blåkulla-n járt, akkor az az életébe kerülhetett. Hiába védekezett a megvádolt asszony, hogy ő nem ment sehova, ugyanis a boszorkányok úgy tudtak elrepülni, hogy testben mindvégig otthon maradtak. Gyakran gyerekek tanúskodtak ellenük, mert a babona szerint őket is magukkal vitték a boszorkányok, hogy együtt vegyenek részt az ördögi tivornyán. Érdekesség, hogy Blåkulla nevű település több helyen is létezik a valóságban is, az egyik Sundsvalltól nem messze helyezkedik el.

Blåkulla


Nagycsütörtökön csak fél napot dolgozik a svédek többsége, nagypéntek piros betűs ünnep, hogy legyen idő Blåkulla-ba repülni méltóképpen megülni az ünnepet. Továbbá a húsvét hétfő is fizetett szabadnap.

Természetesen a svédek ilyenkor is megterítik a svédasztalt. A húsvéti ételek hasonlítanak a karácsonyiakhoz, de valamivel könnyebbek a fogások. A sonka, a pácolt hering és a tojás nem hiányozhatnak a menüből. A karácsonyi must helyett húsvéti mustot fogyasztanak. Az íze ugyanaz, de a malátás üdítőitalt ilyenkor påskmust (húsvéti must) néven árulják az üzletekben.

húsvéti must


A tojásfestésnek itt is van hagyománya, de a svédek számára ugyanolyan fontos, hogy a hosszú tél után a lakást tavaszi díszbe öltöztessék. A legkedveltebb szín a sárga, talán azért, mert a nárcisz (melynek svéd neve påsklilja, azaz húsvéti liliom) ilyenkor virágzik. A bokrokat színes tollpihékkel díszítik fel, ebből lesz a húsvéti nyírfavessző, melynek eredete virágvasárnaphoz köthető. 

påskris // húsvéti nyírfavessző

A gyerekek húsvéti tojásokat kapnak ajándékba. Ezek különböző méretű, díszes, tojás alakú kartonpapír tokok, amelyekbe édességet, apró játékokat rejtettek a szülők. Csokinyúllal csak elvétve találkoztam az üzletekben, a csokitojás előfordul, de a svéd gyerekek még mindig az apró cukorkáknak örülnek a legjobban. 

Påskägg // svéd húsvéti tojás

Idén tavaszias volt az időjárás húsvétkor, de tavaly, amikor március elején itt jártam, még jócskán hó borította a földet. Mivel sütött a nap, a szomszédok kint üldögéltek a hóban. Én ilyet előtte még nem láttam! A kulturális sokk elemi erővel hatott rám, az (akkor még leendő) élettársamtól vártam a magyarázatot.

- Hát ezek meg mit csinálnak? – kérdeztem.
- Kávéznak.
- A HÓBAN????
- Igen.
- Miii????
- Ez itt teljesen természetes.

Mindezidáig a szabadtéri kávézásról más elképzeléseim voltak, dehát észak ebben is különbözik.

kávézás a hóban // fika i snön

Az elmaradt rossz idő április 30-án érkezett meg. Ez a nap nevezetes dátum Svédországban (és többfelé Európában), ugyanis ilyenkor tartják a Valpurgis ünnepet. Mint sok más szokás, ez is a pogány időkbe nyúlik vissza. Mikor leszáll az este, a svédek összegyűlnek, hatalmas tüzet gyújtanak és énekelnek. Elégetik a régi dolgaikat és egyúttal a telet is, hogy helyet adjanak a megújhódásnak, a tavasznak. Régebben több napig égett a hatalmas tűz, ugyanis a kanapétól kezdve a rossz autógumiig mindent rádobtak. Manapság a környezettudatos svédek már csak fát égetnek. A hatás így is magával ragadó, de a helyiek legyintenek, ez semmi a régi máglyákhoz képest.
A városban többfelé tartottak Valpurgis ünnepet, a legnagyobb mulatság már délután négykor elkezdődött a Norra Berget-en. A résztvevők élvezhették a tavaszi időjárást, azaz jégesőt és egy kis havat. „Tipikus Valpurgis!” – mondták a svédek.

Valborg//Valpurgis, Norra Berget

Valborg//Valpurgis, Norra Berget

Nálunk, a lakótelepen is szerveztek ünnepséget, ami csak este hétkor kezdődött. Addigra „elvonult a vihar, felsütött a nap.” Továbbra is hideg volt, a jégeső nyomai látszottak a földön. Jól felöltözve, a  szomszédokkal karöltve mentünk ki a tűzhöz. A máglyát a templom melletti téren gyújtották és műsor gyanánt a gyülekezeti kórus énekelt. Bár a szokás pogány eredetű, később a kereszténység Szent Valburga nevét kapcsolta hozzá a naptári időpont miatt.

Amikor már leégett a tűz és olyan hideg lett, hogy képtelenség volt tovább köszönteni a tavaszt a szabadban, akkor az egész szomszédság nálunk folytatta az ünneplést énekléssel, zenével és vidámsággal. Egészségetekre!

Valpurgis nálunk // Valborg hos oss


På skärtorsdag klär på sig barnen som påskkärringar (de har schalett på huvudet och målar kinderna röda) och knackar på hos folk för att önska trevlig påsk. De blir belönade med lite godis.

Den här traditionen kommer från en gammal folktro. Enligt denna flög häxorna på kvast till Blåkulla på skärtorsdagen för att festa vilt med djävulen. De återvände på påskdagen. Häxprocesserna var betydelsefulla i Sverige, så om en kvinna blev anklagad för att hon var i Blåkulla, kunde det kosta henne livet. Det spelade ingen roll om hon protesterade och förklarade att hon inte åkt till någonstans, för häxorna kunde flyga till Blåkulla medan deras kropp var hemma. Oftast var det barnen som vittnade mot dem, för enligt folktron tog häxorna med några barn till Blåkulla för att delta i festen tillsammans med fan själv. Det är märkligt att det finns Blåkulla på flera ställen i verkligheten, en av dem är i närheten av Sundsvall.

De flesta jobbar bara halv dag på skärtorsdag. Långfredag är röd högtidsdag för att det ska finnas tid för att flyga till Blåkulla sköta sitt firande. Dessutom är annandag påsk också en betald ledig dag.

Naturligtvis dukar svenskarna sitt smörgåsbord. Påskmaten är ungefär lika julbordet, men rätterna är lite lättare. Skinka, inlagd sill och ägg saknas inte på menyn. Istället för julmust dricker man påskmust. Smaken är det samma, det är bara etiketten som är annorlunda på flaskorna. 

Traditionen att måla ägg finns det här också, men det är lika viktigt att dekorera lägenheten i vårfärger efter den långa vintern. Den mest vanliga färgen är gul, kanske för den gula påskliljan blommar vid den här tiden. Man pyntar med fjädrar på buskarna som blir till påskris. Det är en symbolisk koppling till palmsöndagen.

Barnen får påskägg som present. De är pappersägg med färgat påskmotiv i olika storlek. Föräldrarna gömmer godis och små leksaker i dem. Jag har sällan sett chokladkaniner och -ägg på affärerna. Orsaken kan vara att lösgodis är det mest omtyckta.

Det här året var det vårväder vid påsk, men i fjol var det mycket snö på marken. Trots detta var fint väder, solen sken, så grannarna satt ute i snön. Sådant har jag inte sett förut! Jag blev (kultur)krockad och väntade på förklaringen av min blivande sambo:

- Vad gör grannarna egentligen? – Frågade jag.
- De fikar.
- I SNÖN?????
- Ja.
- Va? 
- Det är fullt normalt här.

Jag trodde inte att man gjorde sådant, alltså att fika på gården i en meter snö, men i Norden är annorlunda på det här sättet också.

Det kalla vädret kom 30:e april. Det här datumet är viktigt i Sverige och på många andra ställen i Europa för den där dagen firar man Valborgsmässoafton. Som många andra traditioner hittar man ursprunget i den hedniska tiden. När kvällen kommer, samlas svenskarna, och de tänder en stor brasa och sen sjunger de. De bränner sina gamla grejer och vintern samtidigt, för att de ger plats till det nya, till våren. Tidigare brann brasan under flera dagar, för man kastade dit en gammal soffa, bildäck osv. Nu förtiden bränner de miljövänliga svenskarna bara trä. Elden ser fin ut ändå, fast lokalfolk säger att det är ingenting om man jämför brasorna förr i tiden. 

På Valborg var det fest på flera ställen i stan, den största ägde rum på Norra Berget vid fyratiden. Publiken kunde uppleva vårvädret, alltså mycket hagel och lite snö. „Typisk Valborg!” – kommenterade svenskarna.
Hos oss i bostadsområdet fanns det också en Valborgsfirande. Det började klockan sju, så ovädret försvann och solen sken. Det var kallt fortfarande, och spåren av is kunde man se efter haglet. I varma kläder gick vi ut med grannarna för att titta på elden. Brasan tändes vid kyrkan och det var kyrkokören som sjöng. Fast högtiden har hedniskt ursprung, deltog kyrkan i Valborgsfirandet antagligen för att fira helgonet heliga Valborg.

När elden brann upp och det blev så kallt, att det var omöjligt att fira våren utomhus, då fortsatte grannarna firandet hos oss. Vi spelade musik och hade trevligt tillsammans. Skål!